Vilsen i ett känslohav

Det här är inte lätt må jag säga. Exakt en vecka kvar, på minuten. Jag är ledsen, går omkring med en olustig känsla i magen. Det känns tungt. Och mörkt fast solen skiner varje dag. Blir man klumpig när man är nedstämd? I dag har jag både ramlat ner från en stol och vält med cykeln 2 gånger. Verkar som jag är tankspridd och inte är närvarande i det jag gör. Nu är jag mör i hela kroppen, från dagens klumpigheter men också från min vandring som jag kom tillbaka från igår.
Var ute och hikade i 2 dagar. Ensam! Spenderade först 4th of july vid en sjö i östra Washington. En väns syster arbetar där över sommaren, så vi hälsade på henne. En riktig turistort var det och vi bodde i ett fint hus med utsikt över sjön. Ganska cool plats faktiskt, det är en jättelång sjö och den 3e djupaste sjön i nordamerika.
I lördags tog jag båten 3 timmar uppåt i sjön, som sträcker sig 50 miles (ca 80 km). Så började min vandring. Gick 3 mil på 2 dagar och campade vid sjön på natten emellan. Det var vackert, härligt och läskigt. När jag hoppade av båten sa en av de anställda att hon aldrig skulle ge sig ut på den hiken den här tiden på året, på grund av alla skallerormar. Ungarna är precis nykläckta nu i juli och vet blir tydligen lätt skrämda och släpper aldrig taget om de biter. Hjälp! Jag var livrädd när jag hoppade av båten. 3 andra hikare gick av på samma ställe som jag och erbjöd mig att gå med dem. Men trots att det frestade att säga ja så tackade jag nej, hade ju bestämt mig för att göra det här på egen hand. Så jag hikade snabbt iväg medans de arrangerade sin packning. Jag traskade på i 6 timmar och mötte de andra hikarna vid ett par tillfällen vilket kändes tryggt. Jag stampade och sjöng för att skrämma bort ormar och såg faktiskt bara en orm på hela dagen, och det var inte ens skallerorm. Vissa partier av stigen var riktigt läskiga, de var så igengrodda att jag inte kunde se mina fötter, och det var på ett sånt ställe jag såg ormen. När jag kom fram till min planerade campingplats på kvällen var jag helt slut, hela kroppen värkte. Mer av stampandet än av själva vandringen misstänker jag. Slog upp mitt tält, åt middag och hängde min mat i ett träd utanför björnatnas räckhåll. Natten gick bättre än jag trott, var inte speciellt rädd och sov bra. Nästa dag fortsatte turen och den dagen var bättre än den första. Dels var den delen av hiken mycket vackrare och roligare, men så kändes det också som att jag blev lugnare och mindre rädd ju längre jag var ute. Så tog jag båten tillbaka till Chelan, där jag startat min tur, och blev där upplockad av min vän David. Det var en häftig upplevelse som jag alltid kommer ha med mig och det var underbart att vara ensam i 2 dagar och bara tänka tänka tänka. Ett bra sätt att avsluta året här på tror jag.
Nu ska jag mest hänga runt i stan och bara umgås med vänner och ta farväl. Önskar så att det här året hade varat lite längre...